Ikväll hade jag och Oliver ett långt sagoläsningspass (långt ord) och efter ett tag fick jag inte läsa mer utan han skulle läsa själv. Jag skulle kunna ligga hur länge som helst och bara titta på honom när han gör sina små saker. Det är svårt att beskriva med ord, men känslan att något som en gång var så litet växer och utvecklas till en person som gör saker på egen hand, testar nya saker, lär sig mer och mer, den är fantastisk.
Bland det absolut bästa jag vet är att titta på Oliver när han inte ser mig. Han sitter och plockar med något, läser en saga, pratar lite med sina leksaker och såna saker, och jag bara fylls av glädje och stolthet. Det kan låta lite fånigt för de som inte har egna barn, men som sagt, det är svårt att beskriva med ord. Man bara vet helt enkelt...
Idag har han spelat munspel för första gången. Eller för att förtydliga, han har fått munspelet att låta. Inte mycket, men innan har han nöjt sig med att bita lite i den. För ett tag sen lärde han sig att blåsa, men han har först nu lärt sig att kombinera att hålla i munspelet och blåsa i det... Nästan lika bra som pappa =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar