Sova borta

I helgen sov Oliver bora för första gången. Mamma och pappa tänkte ha en kväll för sig själva eftersom pappa (jag) var borta på alla-hjärtans. Jag frågade Olivers mormor och morfar om de kunde passa honom och då erbjöd de sig att ha honom över natten. Eftersom vi ändå tänkt testa det så småningom tyckte jag att vi lika gärna kunde ta det nu.

Helgen kom och känslan av som skulle komma var verkligen blandad. Å ena sidan var det bra att få det gjort och ta reda på om det skulle fungera eller inte, å andra sidan var det svårt att lämna honom ifrån sig. Vi har naturligtvis fullt förtroende för mormor och morfar, osäkerheten låg i att inte veta hur Oliver skulle reagera, det kunde bli både succé eller fiasko.

Hur som helst, helgen kom och det var en konstig känsla när de hämtade honom. Genast kändes det tomt och det var inte utan att gråten började kännas i halsen. Man kände sig rätt töntig, fast ändå inte.

En av mina första tankar var att det kommer bli jättejobbigt att lämna honom på dagis sen. Jag menar, om det är jobbigt att lämna honom till någon man känner och litar på till 100%, hur jobbigt skulle det inte bli att lämna honom till några (nästan iaf) främlingar??

Vi påpekade flera gånger noga att de var tvungna att höra av sig på direkten om han blev väldigt ledsen!!

Sofie och jag åt middag och gick på bio och så långt kändes allt helt ok, vi har ju trots allt gjort det tidigare. Skillnaden den här gången var att vi inte skulle hämta vår lilla älskling utan åka hem själva...

När vi gått och lagt oss var det svårt att sova. Sofie tog det hårdare än mig och tyckte det var väldigt jobbigt. Jag tyckte oxå att det var jobbigt, men fylldes ändå av en slags glädje. Jag hade svårt då att förklara den och det är inte lättare nu, men jag ska försöka.

Jag tänkte att jag blev så glad för att vi har en son som vi älskar så mycket, att han har mormor och morfar som älskar honom så mycket, och att han älskar dom så att de kan umgås utan oss. Man vill ju så klart inte att ens barn ska vilja vara utan en, men samtidigt finner jag någon slags glädje i situationen. Det är svårt att förklara helt enkelt...

Övernattningen gick jättebra. Oliver tittade på melodifestivalen med dom, badade bubbelbad och åt god mat... Den enda gången han var ledsen var när han (antagligen enormt övertrött) skulle nattas vid 23 (lite sent va??).

På morgonen åkte vi ut till dom och fick äntligen se vår lilla älsklling igen. Han var på riktigt toppenhumör, tydligen hade det varit roligt att vara med mormor och morfar...

Till sist två bilder jag tog förra veckan på morgonen. Den första när vi lekte och den andra när morfar passade honom (Oliver framför TV:n och morfar framför datorn).